Jasmines utflykt
Lilla Jasmine var överlycklig för att hon fick följa med sin farfar på sin efterlängtade utflykt. De hade samlat ihop hela byns kor och att samla cirka 40 kor på en liten plats som byns lilla fotbollsplan, gjorde henne helt upprymd. Hennes pappa och två grannpojkar som var några år äldre än hon, hjälpte till att räkna korna och få i väg dem, genom den uttorkade ån till betesmarken. Hoppande följde hon sin farfar genom ån. Mamman hade varnat henne för den kommande värmen. Hon hade till och med flätat hennes röda midjelånga hår, så hon inte skulle svettas. Hon tittade på sina korta, blommiga byxor, och sitt rosa ärmlösa linne, de var inte fina, men nu var hon glad för kläderna hon hade på sig. Värmen gjorde sig redan påmind, men hon var säker på att även en
6-åring kunde klara sig ute på vischan.
-Nu är vi framme! Ser du gräsmarken framför dig? Där ska vi vara hela dagen, vi kan spela boll där. Jag hänger våran matsäck på det där trädgrenen så korna inte når den, och så räknar vi korna igen, sedan låter vi dom beta hela dagen.
-Jag har redan räknat dem farfar, alla är med, nu vill jag spela boll med dig farfar, kan vi spela där bakom buskarna?
-Kom så går vi dit då, sa hennes farfar och han lätt verkligen glad.
De hade så roligt tillsammans så de glömde både tiden och korna. Inte förrän farfadern hade sett svettdropparna på Jasmines fräkniga ansikte slutade de spela.
-Nu har vi spelat jätte länge farfar, jag är riktigt svettig, och törstig och vill äta nu.
-Ja det förstår jag, då går vi väl och hämtar våran mat.
Överraskningen som väntade på de, var inget de hade längtat efter.
-Oh farfar! Våran matsäck har ramlat ner, och mina favoritbullar ligger lite överallt… och farfar vattenmelonen… Det är bara skalet kvar, besvikelsen i flickans röst kunde man nästan ta på.
-Matsäcken har inte ramlat av sig självt, det måste ha varit en ko som har nått den… Du får äta de bullar som finns kvar, jag klarar mig utan, trots allt så kunde den gamle mannen låta glad. Då hon hade ätit upp smulorna av bullarna, ville hon sova. Hon gick och la sig under en stor björk, som var nära ängen dem lekte innan. Stackars farfar, jag är inte mätt, men han har inte ätit något, förutom att han har druckit lite vatten. Jag är trött och ledsen, och så roligt är det inte som jag trodde att det skulle bli. Jag vill hem till mamma. Jag hoppas när farfar väcker mig att det är mörkt, för då ska vi gå hem. Nu vet jag att jag inte ska tjata mer på att följa med farfar, och jag lovar att göra som farfar säger, ibland i alla fal. Men idag var ingen rolig dag. Med tårar i ögonen vände hon sig mot andra sidan trädet, rättade till farfaderns jacka, som fungerade som kudde och somnade.
DIDAR KANTUR
